För exakt ett år sedan så upptäckte jag att det var internationella bipolär-dagen när jag höll på att göra research om sjukdomen som jag precis förstått att jag har och som höll på att fucka upp mitt liv. ”VART ÄR MIN FRICKIN TÅRTA?!?!” frågade jag en av mina allra närmsta vänner på Messenger. För om jag ska vara kroniskt sjuk, så vill jag åtminstone få tårta för det, resonerade jag. Jag var nära att köpa en tårta för 500 spänn via Foodora, men stoppade mig själv i sista minuten. Så det blev ingen tårta den kvällen (min BFF Thom köpte dock chokladmuffins till mig❤️), men jag bestämde mig att nästa år, oavsett vad som än sker, så skulle jag ha min tårta, vilket jag nu fått i form av världens godaste cheesecake och Snoop Dogg-citat. Inte för att det är en sjukdom att fira, men som en vän sa: ”allting blir pyttelite lättare, om man får äta tårta”.

Jag hade tänkt att vid något tillfälle berätta för folk att jag är bipolär på sociala medier, för att berätta sånt som jag lärde mig förra året, i hopp om att något positivt ska komma ut ur mitt skov. När jag beställde tårtan, så insåg jag att det var dags för det inlägget.

Jag skrev även mitt inlägg i terapi-syfte, för att ge någon slags upprättelse för mitt yngre jag, som aldrig fick må bra längre stunder under stora delar av sitt liv, som haft depressioner sedan hon varit barn och suicidal redan som åttaåring. Som färgmatchade sina kläder och strålade mot alla, när hon byggde sitt liv som ett sandslott i solskenet. Men som plötsligt av oförklarliga skäl, blev sin egen storm ibland, som gång efter annan rev ner allt hon byggt upp, så att hon fick bygga sitt slott från scratch om och om igen. Jag kan inte ge mitt yngre jag alla hennes förlorade sandslott, men kanske kan jag hjälpa henne att vara snällare mot sig själv. Att få henne att fatta att dem där stormarna inte var hennes fel.

Jag skrev även inlägget för att jag ville dra mitt strå i stacken i arbetet med att ta bort stigmat kring både sjukdomen och psykisk ohälsa i överlag. Människor ska inte behöva dö, för att vi är så jävla rädda att prata om sjukdomar och ohälsa som drabbar psyket. För jag har vänner som delvis inte lever längre pga den stigmatiseringen. Och det finns inga ord på något språk, som kan uttrycka hur mycket jag saknar dem.

Mitt mål med insamlingen är att åtminstone till en början samla ihop 328 kr, för så mycket kostade min tårta som ni ser på bilden ovan. För jag tänker liksom att det kanske är lättare att få ihop bidrag till en mindre symbolisk summa och för att även en liten donation kan göra skillnad. 100 kr motsvarar cirka 10 minuter i MINDS självmords-linje. Pengarna för min tårta blir typ 30 minuter. För en person som har det svårt, så är varenda minut ovärderlig. Om folk mot förmodan ger mer än mitt nuvarande mål, så lägger jag ytterligare 328 kr på det ursprungliga insamlingsmålet. Låt oss se hur många metaforiska tårtor vi kan få ihop helt enkelt!

Varför jag valt att samla pengar specifikt till MINDs ”inga missade samtal”-insamling, är för att stötta en telefonlinje betyder extra-mycket för mig, då mitt första ”riktiga” jobb som 20-åring var att arbeta som kvinnojour-samordnare. Både innan och efter detta så jobbade jag dessutom som volontär och det blev sammanlagt fyra år för mig på kvinnojouren. Jag, om någon vet därför hur mycket skillnad en telefonlinje kan göra, för en människa som har det svårt. Om man inte kan donera så gör det inget, man kan gå till MINDs sida ändå och läsa om bipolär sjukdom bland annat. För kunskap is the shit.