Linda 40 år
Augusti 2018 kraschade jag. Det tog stopp, jag orkade inte mer. Jag kom upp ur sängen, men sedan gick dagen utan att jag lyckades göra något alls; inte ens äta. Nästa dag var likadan och tankarna blev alltmer mörka. Depressionen var ett faktum. Jag kände igen den, var inte första gången. Denna gång orkade jag inte ta mig upp på egen hand längre.
Att leva med en ständig kamp, mot vad jag idag vet är ocd, ångest, oro, sömnlöshet och i en känslomässig berg-o-dalbana hade dränerat mig på energi. Kraven på mig själv, stressen, skammen och skulden gjorde sitt. För att inte tala om oron och rädslan för vad som skulle hända härnäst med mina anhöriga, min mamma och min lillebror som också är drabbade av sjukdom.
De finns alltid i mina tankar och jag är i ständig "beredskap" om något skulle hända dem eller andra nära och kära.
Tiden som gått har varit tuff, men också befriande. Att äntligen få någon form av hjälp, stöd och att ha blivit tagen på allvar.
Att äntligen förstå hur jag och min diagnos fungerar. Att komma till insikt om vad som är vad; diagnosen och min personlighet. Att sluta slå på mig själv, åtminstone inte lika mycket.
Redan efter första terapisamtalet, insåg jag hur mycket skammen och skulden hindrat mig. Hindrat mig från att få det stöd och den hjälp jag såväl behövt.
Det krävs också mod att be om hjälp.
Särskilt av mig som inte är van att be om det och helst vill klara allt själv.
Detta gjorde mig arg! Arg för att det borde vara lika självklart att söka hjälp (och få hjälp) oavsett om jag brutit benet eller lider av ocd och depression. Jag har ju inte bett om att få det och kan inte rå för att jag är drabbad!
Stigmatiseringen kring psykisk ohälsa borde väl vara borta nu 2020 eller?
Så ser det tyvärr inte ut och det finns bara ett sätt att ändra på det.
Berätta om sina svårigheter, vara öppen om det, precis som vilken sjukdom eller diagnos som helst.
För att uppnå förståelse och minska stigmatiseringen, behövs kunskap.
Genom min erfarenhet som drabbad och anhörig, vill jag bidra med just detta; kunskap och förståelse.
Inte för att jag måste dela med mig, ut för att jag vill.
Genom min födelsedagsinsamling vill jag hjälpa andra, så att de vågar prata och söka hjälp och stöd för en ljusare framtid. Jag vill att pengarna går till att sprida kunskap, förebygga psykisk ohälsa och minska stigmatiseringen i samhället så att drabbade och anhöriga får en chans att må bättre.
Det vill MIND också, så bidra gärna med en gåva du med. I slutändan kan det rädda liv. TACK!!
Eftersom jag är 40 år ett helt år och det här ämnet känns viktigt att lyfta fram, har jag valt att förlänga insamlingen till hela det året.
Må gott🤗
Att leva med en ständig kamp, mot vad jag idag vet är ocd, ångest, oro, sömnlöshet och i en känslomässig berg-o-dalbana hade dränerat mig på energi. Kraven på mig själv, stressen, skammen och skulden gjorde sitt. För att inte tala om oron och rädslan för vad som skulle hända härnäst med mina anhöriga, min mamma och min lillebror som också är drabbade av sjukdom.
De finns alltid i mina tankar och jag är i ständig "beredskap" om något skulle hända dem eller andra nära och kära.
Tiden som gått har varit tuff, men också befriande. Att äntligen få någon form av hjälp, stöd och att ha blivit tagen på allvar.
Att äntligen förstå hur jag och min diagnos fungerar. Att komma till insikt om vad som är vad; diagnosen och min personlighet. Att sluta slå på mig själv, åtminstone inte lika mycket.
Redan efter första terapisamtalet, insåg jag hur mycket skammen och skulden hindrat mig. Hindrat mig från att få det stöd och den hjälp jag såväl behövt.
Det krävs också mod att be om hjälp.
Särskilt av mig som inte är van att be om det och helst vill klara allt själv.
Detta gjorde mig arg! Arg för att det borde vara lika självklart att söka hjälp (och få hjälp) oavsett om jag brutit benet eller lider av ocd och depression. Jag har ju inte bett om att få det och kan inte rå för att jag är drabbad!
Stigmatiseringen kring psykisk ohälsa borde väl vara borta nu 2020 eller?
Så ser det tyvärr inte ut och det finns bara ett sätt att ändra på det.
Berätta om sina svårigheter, vara öppen om det, precis som vilken sjukdom eller diagnos som helst.
För att uppnå förståelse och minska stigmatiseringen, behövs kunskap.
Genom min erfarenhet som drabbad och anhörig, vill jag bidra med just detta; kunskap och förståelse.
Inte för att jag måste dela med mig, ut för att jag vill.
Genom min födelsedagsinsamling vill jag hjälpa andra, så att de vågar prata och söka hjälp och stöd för en ljusare framtid. Jag vill att pengarna går till att sprida kunskap, förebygga psykisk ohälsa och minska stigmatiseringen i samhället så att drabbade och anhöriga får en chans att må bättre.
Det vill MIND också, så bidra gärna med en gåva du med. I slutändan kan det rädda liv. TACK!!
Eftersom jag är 40 år ett helt år och det här ämnet känns viktigt att lyfta fram, har jag valt att förlänga insamlingen till hela det året.
Må gott🤗
Ge en gåva
400 kr
20%
20%
0 Dagar kvar
Linda Johansson gav 200 kr
Senaste aktivitet
-
Annika Fornander gav 50 kr
-
Jenny Lindberg gav 100 kr
-
Annika Fornander gav 50 kr
-
Linda Johansson gav 200 kr
Ingen gåva är för stor eller liten. Ge vad du kan och vill. Tack!