Vi alla känner någon som har lidit av psykisk ohälsa på ett eller annat sätt. Vare sig vi vet om det eller inte.

Jag själv drabbades för sex år sedan. Jag var 19 år, hade just börjat studera i Uppsala, när den andra vågen av Covid-19 kom. Precis som för många andra var det en tuff period, men för mig gick det längre än att bara vara en ”tuff period”.

Jag fick en mani.

En mani är, för dig som är ny med fenomenet (vilket jag var där och då), ett psykiatriskt tillstånd där man har extremt mycket energi, minskat sömnbehov, gärna drar igång stora ”världsomvälvande” projekt och fattar stora och kanske oförutsägbara beslut.

Det kanske inte låter så allvarligt, men det är det. En mani är en enorm påfrestning på hjärnan och kan få en att göra saker man kanske inte hade gjort i ett friskt tillstånd.

Exakt hur det hela utspelar sig i praktiken kan skilja sig från person till person. För mig var det stora projekt som skulle förändra världen och minimal sömn bland väldigt mycket annat.

Manin blev mer och mer intensiv, och till slut, under mellandagarna julen 2020, blev jag inlagd på Huddinge Sjukhus. Det var det bästa som kunde hända och jag är enormt tacksam för den vård jag fick där.

Efter några veckor blev jag utskriven. Trött och med mycket medicinering i kroppen. För varje natt som gick med god sömn så mådde jag bättre. Men desto bättre jag mådde, desto mer skam kände jag. Skam för att ha betett mig så annorlunda under manin. Skam för att nu ha diagnostiserats med bipolär sjukdom typ 1. Skam för hela upplevelsen.

I 6 månader gjorde jag inget annat än att vila, träna lugnt, och återhämta mig. Det var en viktig period för mig. En period där min enda uppgift var att göra absolut ingenting.

Efter ett träningspass där våren 2021 minns jag att jag satt utanför vårt hus på en bergsknalle och tänkte på hela situationen. Varför hade det här hänt mig? Mina vänner var i Uppsala medan jag nu bodde hemma och gjorde ingenting och fått gå igenom allt vad det innebär när man har och haft en mani. Jag minns att jag var medveten om att det nog var den ”lägsta punkten” i mitt då 19 år långa liv.

Och väl där ”på botten”, när jag satt på den bergsknallen, minns jag att jag saknade en kille jag kunde känna igen mig i som öppet delade ett ganska djupt och personligt ämne på sociala medier. En kille i min egen ålder, med liknande intressen. Jag minns, och känner fortfarande, ett stigma kring ämnet och det hela är fortfarande något jag har svårt att prata om hur som helst. Men, ett stigma jag vill göra vad jag kan för att minska.

Via mina sociala kanaler vill jag dela min historia, men framförallt vad som hjälpt mig ur det hela: träningen. Under 2026-2027 ska jag därför genomföra vad jag väljer att kalla ”Project Classic Iron”. En Svensk Superklassiker & Iron Man 70.3 2026. Under 2027 ska jag göra min första Iron Man i Kalmar. Dvs:
1. Vasaloppet ÖS 9 mil (längdskidor) (7 h 7 min)
2. Vätternrundan 31,5 mil (landsvägscykling) (8 h 47 min)
3. Vansbrosimningen 3 km (simning) (48 min)
4. Iron Man 70.3 1,9 km simning, 9 mil cykel, 2.1 mil löpning (triathlon) (4 h 57 min)
5. Lidingöloppet 3 mil (löpning)
6. Iron Man Kalmar Augusti 2027, 3,9 km simning, 18 mil cykel, 4,2 mil löpning (triathlon)

En utmaning för att visa för mig själv, Theo 19 år, hur långt jag har kommit. Göra honom stolt. En utmaning för att visa för andra personer, unga killar som tjejer, vad träningen kan göra med oss. Dela träningsglädjen, och i sin tur den mentala hälsan.

Och träningen är en sak.

Men jag vill också visa, för dig som nyligen fått sjukdomen, för anhöriga, och övriga, att man KAN leva ett i princip fullt normalt liv. Jag har haft en mani, och än så länge är det allt. Sen dess har jag bott på andra sidan jordklotet i Nya Zeeland, sprungit marathons, fortsatt studierna i Uppsala som jag pausade i samband med manin, levt ut studentlivet till fullo, fått bra jobb, och håller nu på att avsluta en master. Ingen depression eller annan mani sedan den första. För det är jag väldigt tacksam såklart. Samtidigt tror jag att det är flera anledningar till det, där de främsta är (bortsett från att medicinen svarar bra) god sjukdomsinsikt, goda levnadsvanor, ett väldigt starkt skyddsnät med familj och vänner men också gott om medkänsla mot mig själv.

”Hur minskar vi bäst stigmat runt psykiska sjukdomar” frågade jag min sjuksköterska.

”Vi vågar prata om dem” svarade hon.

Det här är mitt försök att göra vad jag kan för att minska ett stigma som inte borde finnas. Att en sjukdom ska vara så svår att öppna upp sig om bara för att den träffar hjärnan och inte ett annat organ är helknäppt egentligen.

Kanske kommer vi en dag känna att vi kan prata lika naturligt om psykiatriska sjukdomar som vi pratar om diabetes eller en bruten arm. Det vore något!

Till dig som vill vara med och bidra till ett minskat stigma kring detta är mitt råd att vara väldigt ödmjuk kring dina fördomar om sjukdomarna och hur det är att leva med dem. Ställ gärna frågor och var nyfiken, så lär vi oss av varandra.

Mind arbetar med att utbilda och minska det här stigmat i samhället. De har stödlinjer, exempelvis självmordslinjen, som man kan ringa till vid behov. Arbetet organisationen gör är enormt viktigt.

Om du vill stötta syftet och visa din support kring det här, donera gärna en slant🧡

ps. pengarna går INTE till mig, utan till organisationen Mind och deras arbete för att utbilda, supporta behövande och minska stigmat kring psykisk ohälsa.