För snart exakt ett år sen 180910 hade jag en ljusmanifestation i Falun på WHO:s suicidpreventionsdag. Detta var som ni kanske minns dagen efter riksdagsvalet så jag fick inget informationsutrymme och jag hade inga ekonomiska möjligheter till annonsering. Jag hade bara 2 veckor på mig att ordna med det då tillståndsprövningen tog tid. 67 ljus tändes. Än idag lever jag på värmen inombords som den kvällen gav mig. Men när jag kom hem kände jag att nä det kan inte sluta här. Inte ensam i Falun startades i mitt huvud. Namnet syftar på att ingen i mitt Falun ska känna sig ensam med sin ohälsa.

Dock finns det ingen möjlighet i mitt liv att starta en förening och utan en sådan får man inga bidrag. Faktum är att jag inte ens får låna bibliotekets lokaler för att ha träffar på så min kreativitet har verkligen satts på prov under det här året som varit. Men det finns en charm i det med.

Om en vecka är det dags för en ny ljusmanifestation i Falun. Gensvaret har varit enormt men i mitt huvud spelar det ingen roll om man tänder ljus med mig på torget eller gör det hemma. Den internationella uppmaningen är att ljus ska brinna i våra fönster klockan 20.00 den 10/9 för att visa att vi stödjer suicidprevention och stödjer människor med psykisk ohälsa. Bilden är från Stora torget i Falun just 180910 kl 20.00.

I år känner jag dock att jag vill hylla alla medmänniskor som inte blundar för psykisk ohälsa. Hylla alla volontärer som dom på MIND för deras outtröttliga ork. Hylla alla närstående som kämpar för sin kärastes hälsa. Hylla alla som i sina yrken tar sig tid att se och bekräfta en annan människa. Listan kan göras lång.

Min resa med psykisk ohälsa har visat mig att det är just den medmänskliga kraften som är den starkaste suicidpreventionskraften i samhället. Medmänskligheten har inte bara öppet 7-16 vardag, medmänskligheten tar inte semester, medmänskligheten finns överallt dygnet runt. Det är dags att säga tack till den. För inte så länge sen räddade en namnlös man mitt liv. Han såg mig, satte sig bredvid mig, tog min hand, sa inte ett ord. Men styrkan i handen som omfamna min visade att han var där för att stanna. Min ångest var hemsk men ju mer jag skrek desto hårdare höll han i min hand. Efter ett bra tag släppte ångesten. Jag tror inte han förstod där och då vad han gjorde men för mig betydde det allt. Det gör ont på insidan att inte ens veta vad han heter men det värmer att veta att han finns ute i samhället.

Jag vill ha en insamling för att hylla medmänskligheten och samtidigt stödja MIND:s viktiga arbete.

Magdalena Inte ensam i Falun