Det går inte en dag utan att jag tänker på min vän, som valde bort livet i februari 2011. Han var den vän som förstod min depression och ångest i början av 2003, då vi lärde känna varandra. Han var den enda som jag kunde prata med då. Och som förstod vad jag upplevde. Han var mitt träd och jag var hans träd. Om man ser till hur träden tar hand om varandra, så tog vi hand om varandra. Bara genom att finnas som öron till varandra. När det var svårt.

Jag minns det fruktansvärda beskedet som igår. Jag möter en gemensam vän till oss båda i tunnelbanan. Vi har inte setts på åratal. Hon ser på mig med glädje och sedan byter hennes ögon uttryck. Hon ser förskräckt på mig och frågar "har du hört?" och jag får ont i magen och vill inte tro det. Vi har bara en enda gemensam vän vid den här tidpunkten.

"Han är död" och jag vill bara skrika. Men jag står i tunnelbanan och människor är på väg till sina arbeten, till familj, till vänner, till utbildning, till vad vet jag. Och jag behärskar mig. Här kan jag inte störa. Jag är inte en människa som stör ordningen.

Jag väntar med gråten tills vi stigit av tunnelbanan och jag väntar med att skrika tills jag kommer ut till skogen.

Min finaste vän A finns inte mer. Den mest levnadsglada människa som jag kände. Och vi hade de flesta samtalen i naturen, i skogen i Tyresta, i sjön vid hans barndomshem och i Vasaparken. Vi hittade på aktiviteter för våra vänner.

"Kära vän, om jag kunde vrida tillbaka tiden. Då skulle jag ha följt med dig till vågorna och prova på att kitesurfa, åtminstone en gång! Du lämnande livet under en svår depression. Och jag kan ingenting göra för att ändra som det blev." Utdrag ur en av mina opublicerade texter. De texter som ligger och ruvar på sitt syfte. Texter som jag skrivit för att bearbeta.

Min tillvaro förändrades totalt. Jag såg helt annorlunda på livet, efter hans död. Jag som ville bli skådepelare ville inte det längre. Jag var tvungen att skriva. Och sedan blev jag tvungen att skapa aktiviteter inom hälsa, som han och jag gjorde.

Jag såg till att göra allt för att må bra. Jag har investerat i utbildningar inom mindfulness och hälsa. Och jag har lärt mig så mycket. Om livet. Om hur det är med ohälsa och hälsa.

Jag önskar verkligen att politiker använder sin makt till förändring. Jag har försökt påverka sedan några år. Och nu gör jag bara det jag gör. För att jag tror på görandet.

Jag leder ideella mindfulnesspromenader på Djurgården. Den andra söndagen varje månad, i hela 2023. Om det inte har spårat ut ännu mer för Stockholm. Jag har en intention att fortsätta tills FHM och SKR inför Mindfulness och NaR för alla människor inom primärvården.

För hur ska det annars bli?

För mer info, se www.mindfulnatur.se