Vi måste bort med stigmatiseringen från att personer mår psykiskt dåligt. Vi måste inse att det även kan drabba dig. Det kan drabba den vi minst anar. Den vi alltid har sett som mest stark. Vi måste öppna ögonen och hjälpa personer i vår omgivning, istället för att se "ner" på dessa personer. Vi har alla en roll att bli och vara en medmänniska, som också måste förstå att detta mående inte är något man väljer, eller har valt. Ingen vill må dåligt. Allra mest så pass att det går över till att känna en maktlöshet. En maktlöshet och känsla av att tillslut se självmord som en utgång. Det är det som vi måste förebygga, innan det går för långt, som att inte vilja leva längre. Vi måste tänka på att det är barn som utsätts i dessa situationer. Så kallade maskrosbarn. Vi måste även visa att vi är där för att även visa att vi vill hjälpa dessa barn, att få mamma eller pappa eller syskon som kan få bra. Med rätt hjälp och stöd, så kan vi även förebygga att allt fler barn inte känner skuld till förälderns mående. Barn förstår mer än vi tror. Gå inte förbi dem och säg att de är barn. Nej, de är barn som en dag ska bli vuxna. Vi måste börja från grunden för att lyckas. Lyckas med att få upp dessa personer upp till ytan.
Vår uppgift ska bli och vara att ta bort den TUNGA elefanten över bröstet, alltså ÅNGESTEN som väger TON.
Jag VET att att vemsomhelst kan drabbas. JAG är en utav dem. Den man minst anade.
Elefanten är borta...